För ca tio år sen så hade jag mitt första första seriösa förhållande. Jag satsade helhjärtat för att det skulle funka, jag trodde jag var kär, då kunde jag inte skilja på vad som var kärlek eller om hormonerna spelade en ett spratt. vi flyttade ihop och jag skaffade ett svartjobb så hon kunde hålla på min sin dyra hobby. Dock när månaderna och åren gick så var hon otrogen mot mig om och om igen, och misshandlade mig psykiskt.När jag som var som svagast så gick jag och några av mina polare ut och drack lite, och där satt hon på en bänk. kommer ihåg det som det var igår, hon erbjöd mig lite sprit vilket jag tog emot.Efter det så började vi umgås intensivt och jag fick mer och mer känslor för henne, och det var inte tonårshormonerna som talade. Det blev dock inget mellan oss två eftersom min dåvarande sambo hade sådan grepp om mig.Men än i dag så tänker jag tillbaka på min skyddsängel som fick mig att känna mig varm och behövd för första gången och får underbara glädjerus.Lär er av mitt misstag, låt inte en person trycka ner er, mår ni dåligt så konfrontera det.Låt ljuset som kommer in i era liv vägleda er.

Det kan ju inte bara vara jag som har tröttnat det samhället lär oss? Vi skall alltid älska andra och respektera andra, vilket är bra förstås. Men vi får inte lära oss att vi måste älska oss i första hand. Nu syftar jag inte på de falska människorna som hela tiden försöker bevisa för andra att de är bäst, utan att du inombords känner att du är du och du är unik. 

Allt handlar om hur du själv mår och inte vad de andra tycker om dig.